The brick walls are there for a reason.

Jag spenderade det här året som ett spöke och jag är inte säker på var hemma är längre, jag vet inte vart jag hör. Jag har inte känt mig hemma någonstans på länge och därför blir det svårt när folk frågar om jag ska hem över helgen och liknande. Oftast svarar jag ja men mest bara för att slippa ha långa utläggningar om varför jag inte kallar platsen jag ska till hem.
Jag vet inte heller vad som är hem i min personlighet eller vem av alla mig som faktiskt är jag. Är det sjuka jag mitt riktiga jag? Är jag något annat än mina psykiska besvär? För andra skulle svaret på den frågan komma enkelt, men för mig gör det inte det. Jag har haft mina psykiska problem så länge nu att det är det jaget jag känner till och är van vid. Är jag den introverta snart 21-åriga personen som hellre sitter för sig själv än träffar folk? Är jag verkligen den som funderar för mycket, har ett ganska pessimistiskt tänkande och som blir nervös så fort det handlar om att interagera med andra människor? Ibland blir jag alldeles överrumplad av att folk lägger märke till min närvaro för oftast känner jag mig så irrelevant att jag glömmer bort att jag faktiskt existerar. Är det verkligen jag? Jag tror det. Det är åtminstone den person jag känner till och tvingas umgås med varje dag. Jag skulle väl kanske kunna ändra på det jag inte trivs med hos mig själv men det är svårt att göra det på egen hand och muren jag har byggt upp är alldeles för hög och tjock för att folk ska kunna ta sig in. ”Tänk lite positivt istället!” säger folk när de läser vad jag skriver eller hör vad jag säger, men vet ni vad? Positivt tänkande hindrar banne mig inte skepp från att sjunka, så det så.