Känslor, berg- och dalbanor och tack

Jag är och har alltid varit en väldigt känslig människa och visst kan det vara en bra sak, men i de allra flesta fall avskyr jag det. Ofta sätter det krokben för mig och får mig att reagera och agera på sätt som jag absolut inte vill, och med en hjärna som är överaktiv på helt fel saker så är det lätt att fastna i jobbiga känslor som är bekanta eller till och med välkända men inte riktigt välkomna. Och tänk att ett nej kan tackla en människa så otroligt hårt trots att man väntade sig det, visst är det konstigt? Något mer som är konstigt är att jag har en tendens att ljuga för folk som jag bryr mig om och tycker om för att de inte ska oroa sig, hur dum får man vara egentligen? Att det sedan inte alltid går så bra och att det finns de som faktiskt genomskådar mina dåliga lögner är en helt annan sak.

Jag vill ändå tacka de människor som åker med mig i min känslomässiga berg- och dalbana eller åtminstone står och väntar på mig medan jag åker den. Tack för att ni får mig att skratta, för att ni bryr er om mig, för att ni pratar med mig, för att ni hälsar på mig, för att ni bjuder hem mig, för att ni accepterar mig trots att jag är som jag är, för att ni ibland hjälper mig att förstå att jag kan och orkar mer än jag tror, för att ni låter mig vara en del i era liv, för att ni ställer upp och för att ni är så himla bra. Jag uppskattar er så förbaskat mycket! Ni är guld!

Ont

Det är svårt att sova när man är förkyld och inte kan andas. Det hela är ganska skumt, jag brukar inte bli sjuk så ofta, jag brukar mest samla på mig en massa skit och virus som väntar till någonstans i början på sommaren innan det knockar mig. Nu har jag varit sjuk flera gånger på bara några veckor. För tre veckor sedan hade jag öroninflammation, samtidigt och före det hade jag mycket huvudvärk och för ungefär två och en halv vecka sedan svimmade jag utan att veta varför. Igår blev jag superförkyld och idag känns det som att jag har korkar i näsan, pinnar i öronen, ett rivjärn i halsen och en elefant på huvudet. Alla mina muskler är dessutom helt döda, det gör ont överallt.
Ett fantastiskt fenomen ändå, förkylning. Det kan få mig att vilja gå och dränka mig själv. Vilket dåligt psyke jag har, jag skulle definitivt inte klara av att ha någon allvarlig sjukdom...

Bekvämligheter

Tidigare ikväll när jag var ute och tog en liten del av min dagliga dos av frisk luft var det ganska kallt och blåsigt. Jag gillar inte riktigt av kombinationen av mörker, blåst och regn och kände mig därför väldigt obekväm och paranoid. Jag tittade lite snabbt på regnet i ljuset av gatlyktan och trodde för en stund att det var snö och kände mig avsevärt mycket lugnare. Som tur var så var det inte snö, jag tycker det fortfarande är för tidigt för det (and with that being said så kommer det antagligen snöa imorgon bara för att reta mig). Jag vet inte riktigt vad det är men det är något med att titta på fallande snö som gör mig lugn, trots att jag avskyr snö egentligen. Ur mitt perspektiv är snö bara blött, kallt och mest i vägen, men samtidigt är det något med det som gör att jag kan slappna av på sätt och vis. Jag antar att det är på samma sätt med vissa tankar och känslor. Många gånger kan jag känna mig väldigt bekväm i hur jag mår trots att det inte är ett stämningsläge jag skulle rekommendera. Andra gånger kan jag känna att jag vill ändra på allt, att jag vill må oförskämt bra men jag vet inte hur och då är det lättare att krypa ner i det där välbekanta hålet som jag möblerat, fixat i och pyntat i flera år. Emellanåt kan det faktiskt vara ett ganska trevligt hål att vara i.

Potatisdag

Idag har varit en sån där konstig dag. Ibland känner jag mig så fruktansvärt obekväm vad jag än gör, jag vill inte vistas bland folk, vill inte att någon ska prata med mig och jag vill knappt att någon ska titta på mig (just det, det kallas social fobi). Att få det att gå ihop i hjärnan och stå emot den ständigt påträngande känslan av att det hade varit så mycket skönare att ligga kvar i sängen och sova halva dagen är inte riktigt lätt. Det är lite som att försöka skala en potatis med en annan potatis; det är inte kul, det går inte och det enda man vill göra är att gråta. "Varför använder du inte bara en potatisskalare?" säger folk då och ger en ännu en potatis. Jag får inte ihop det.

Jag lyssnade på en föreläsning med Cajsa Tengblad idag. Jag har hört den tre, fyra gånger tidigare men den är fortfarande lika bra. Den handlade om självbild och synen på sig själv, kort sagt. Hon nämnde att det är sällan man ställer sig vid spegeln det första man gör på morgonen och säger "Tjena snygging!". Det förde mina tankar tillbaka till min morgon. När jag såg mig i spegeln i morse såg jag Jabba the Hut titta tillbaka på mig. Fantastiskt. Vissa dagar kan man bara inte vinna.